dfrank

Nine Month Sober

Min förlossning

Kategori: Allmänt

Egentligen är hela förslossningen ett stort blurr för mig men nu är jag är SÅ trött på att försöka återberätta vad som hände och hur det gick till, så here you go! 
 
jag hade försökt förbereda mig genom att titta på förlossningsvideor på youtube men där är allt guld och gröna skogar...jag trodde att jag var 100% förberedd på hur jag skulle bete mig, hur allt skulle gå till osv. men nä, min förlossning var inte likt något av det jag sett. För dem som inte vet det gick jag två veckor över tiden och fick därför en tid för igångsättning. 
 
Onsdagen den 13/3 skulle vi infinna oss på spcialistavdelningen i Helsingborg 09.00 där dem kände på livmodertappen och kollade om jag hade några värkar. Fick svaret "ja din livmoder är då inte taggad på att föda barn i alla fall" stängd som en mussla och inga värkar hade jag i heller haha. Sen blev vi flyttade till BB.  Väl på BB började dem hälla i mig shotar med något ämne som sätter igång värkarna och förbereder livmodern, det smakade ingenting för dem som undrar! I början fick jag dem varannan timme och sen varje timme. På kvällen tog dem en paus eftersom dem ville undvika att jag födde på natten.
 
På kvällen dansade jag runt med det där gå bordet som man ser att alla har på sin förlossning och kände helt plötsligt hur det knäppte till och blev blött, det var den gosiga slemproppen som gått! trodde verkligen att det skulle vara en lite klött i brallan bara men det var såååå mycket slem haha vidrigt! 
 
På natten började jag få värkar med jämna mellanrum, kunde dock ändå sova i mellan även om det gjorde ont så var det en smärta jag klarade av. klockan 06.00 på morgonen fick jag min första shot för dagen (möms). Vid 9 bad jag om att få gå och bada, då började värkarna kännas mer men jag var fortfarande bara öppen 1 cm. Väl i badet kändes det så gött, gjorde ofc fortfarande ont men än en gång sov jag mellan värkarna, sjukt egentligen! tycker synd om Marcus som bara kunde sitta bredvid o titta på haha. Barnmorskorna kom in i mellanåt för att titta hur både jag och bebis mådde. Vid 12 ville jag gå upp och hann bara precis komma in på BB rummet innan jag kände den sjukaste smärtan i ryggen i samband med värkarna - jag antar att badet lindrade den smärtan så att gå upp från badet kändes som att smärtan gick från 3 till 10 på väldigt kort tid! Helt plötsligt kom dem in o sa "ni ska till förlossningen NU!" jag fick inte ens äta min lunch, vi tror att detta berodde på att bebisens hjärtfrekvens hade sjunkit i takt med att mina värkar blev värre!- men just då sa dem inte varför det var så bråttom helt plötsligt...
 
Väl inne på förlossningen tappade jag ALLT som har med andning och fokus att göra. Det kändes som att min rygg skulle gå av på riktigt. Jag började hyperventilera och bara grät som en stucken gris (och ja jag har hög smärtgräns). Nu var jag öppen 4 cm. Dem la mig i sängen och försökte få mig att andas normalt i lustgasen men det gick inte jag fick ingen luft och kunde inte koncentrera mig...efter någon halvtimme ish beslutade dem sig för att jag behövde epidural, bebisen påverkades och blev stressad av att jag inte var stabil annars brukar dem inte ge epidural så tidigt men dem såg väl att jag inte skulle palla med det annars. Dem trodde lustgasen var i sönder för den lät så konstigt så dem bytte slangarna men sen upptäckte dem att det var för att jag tryckte så hårt fick blåmärke på näsan typ haha!
 
Epidural då, guds gåva till kvinnor! Det är sant att du inte känner nålen, för du har redan så jävla ont haha men det räliga var att du skulle sitta på sängkanten med putande rygg och du fick absolut inte röra dig även om du fick värkar! helt plötsligt började lustgasen fungera för mig eftersom jag koncentrerade mig så mycket på att sitta still och slappna av jag var livrädd - hatar nålar! Vet inte hur man ska kunna förklara känslan av epidural, tänk dig att du varit ute och festat o sen lägger dig ner i sängen, den känslan när kroppen bara blir 1 med sängen haha lajvet! Smärtan gick från 10 till 4 ish. Jag fick den två gånger dessutom för han träffade ett blodkärl första gången haha trodde jag skulle döda någon när han sa att han var tvungen att göra om det, ville bara lägga mig ner. Men min narkosläkare var riiiiktigt bra Marcus sa att han aldrig sett en så strukturerad och fokuserad människa, han tittade inte ens på verktygen när han plockade dem haha tror han gjort det ett par gånger. 
 
För att få bättre koll på bebisens hjärtfrekvens bestämde barnmorskorna sig för att sätta en elektrod på hans huvud inne i magen. Det var inte det mysigaste jag varit med om när dem skulle upp med både instrument, sladdar och händer i stackars fiffisen...dessutom råkade dem klämma min blygdläpp eller något oh fy fan vad jag skrek på dem stackarna...dem trodde att jag skrek för det gjorde ont när dem körde upp allt så dem fattade inte att jag var i kläm o fortsatte haha så dem försökte lugna mig samtidigt som jag låg där o skrek "MEN NI KLÄMMER JU FÖR FAN NÅGONTING!" Alltså jag skriker aldrig på folk men på min förlossning var det några som fick sig en känga haha! (fastän dem var bäst!) Dem tog dessutom x antal blodprov på stackaren för att se hur han mådde där inne, och det var inte jättebra...
 
Nu ville dem att jag skulle upp och hoppa på pilatesboll osv för att bebisen skulle glida ner i kanalen och lägga sig i fas som man ser att dem får göra på alla förlossningsvideor MEN nej varje gång jag gjorde något annat än att ligga på rygg i sängen sjönk lilla bebisens hjärtfrekvens så det var bara till och ligga där samt att dem fick stänga av det värkstimulerande droppet som skulle skynda på förlossningen eftersom bebisen blev stressad av det. Detta gjorde att barnmorskorna började diskutera om vi skulle bli tvungna att göra kejsarsnitt...för hur tusan skulle bebisen kunna komma ut när han låg ända uppe i livmodern? Well I will tell you, helt plötsligt började jag få krystvärkar o barnmorskorna kliade sig på huvet.
 
Dem bestämde sig för att jag skulle börja krysta och det var så jävla SKÖNT kommer dock aldrig kunna bajsa igen utan att tänka tillbaka på förlossningen :O för exakt så kändes det! Nu började jag slumra till igen mellan värkarna o stackars Marcus bara satt där bredvid o såg på när jag sov för att sen vakna och krysta sen däcka igen haha måste sett för jävla kul ut! Sen kom dem hela högen och tog ett sista blodprov och bestämde sig för att bebisen behövde komma ut nu. Jag hade alltså lyckats trycka ner honom och på så sätt öppnat mig 10 cm (något som kroppen alltså brukar sköta själv). 
 
Denna delen är otroligt blurrig för mig så var vi 4 pers där inne men tydligen var där 5 barnmorskor som på ett eller annat sätt hjälptes åt att trycka ut bebisen...en höll upp min nacke, två stycken tryckte på min mage, en höll i mitt högra ben, en tryckte in sina händer i fiffi för att få tag på bebisens huvud och Marcus som höll i mitt vänstra ben. Kommer knappt ihåg detta som sagt mer än att dem hela tiden sa åt mig att ta ett djupt andetag och sen hålla andan samtidigt som jag krystar (inte det lättaste skrek typ ut all kraft istället för det gjorde så jävla ont och kändes helt omöjligt) trodde ALDRIG de va som på film när kvinnorna bara galer rakt ut, trodde inte att jag skulle göra det men de gjorde jag haha sen kände jag inte ens när jag hade en värk allt kändes som värkar så fick aldrig någon paus i heller hon frågade mig vid något tillfälle om jag hade en värk o jag skrek "HUR FAN SKA JAG KUNNA KÄNNA DET!!" haha kände fan inte igen mig själv! till slut sa dem bara "Desirée NU MÅSTE HAN UT annars fastnar han" då var hans panna ute typ och han kom inte längre...jag var heeeeelt väck kände inte att jag hade någon kraft kvar då hade vi varit på förlossningen i 9,5 timmar. Utdrivningsfasen som annars brukar ta några minuter/sekunder tog en halvtimme....han ville inte ut! trodde fan att jag var starkare än så...
 
Vet inte vart jag fick den där sista kraften ifrån men helt plötsligt känner jag hur han glider ur mig varpå barnmorskan kastar upp honom på mitt bröst....kändes bara som en stor slemmig klump och när jag tittar ner ligger han där helt LIVLÖS på mitt bröst jag hinner precis krama honom innan dem kommer och klipper navelsträngen och tar honom ifrån mig och säger åt marcus att följa med bort till bordet där dem förberett för att "puffa" igång honom. grejen var att dem ringt dit neo-doktorn (lär mig aldrig vad den avdelningen heter) för dem visste att han skulle behöva hjälp när han kom ut, jag hade inte ens reagerat på att dem stod där och väntade! samtidigt som dem höll på att puffa igång honom (jag såg ingenting) kom alla fram till mig och sa grattis till min lilla pojke och allt jag kunde tänka på var att "just nu låter det inte som att jag har ett barn varför i helvete skriker han inte!" samtidigt som jag skulle trycka ut moderkakan och dem började titta på fiffi för att sy....allt var kaos just då mitt i skiftbytet också! 
 
till slut började jag höra små pip och gråt från bordet och marcus vänder sig om o säger "han är jättefin älskling" inte förrän då insåg jag att han mådde bra och jag kunde slappna av, allt skulle bli bra!
 
Dagen efter förlossningen kom min förlossningsbarnmorska in till oss på BB, när hon sa att det hade varit en svår förlossning förstod jag först inte vad hon menade....jag fattade inte just då hur nära det var att allt gick åt helvete och att min förlossning inte hade varit normal. Det kändes så sjukt när hon sa att det gick så bra som det gick på grund av min styrka och hon sa ordagrant "Jag är helt övertygad om att du kommer klara alla motgångar i livet, för det är inte många som hade klarat det du gjorde!" jag vet fortfarande idag inte riktigt vad hon syftade på men det kändes så sjukt att höra jag fick rysningar över hela kroppen och tårar i ögonen. Är så tacksam över att hon sa det hon sa för innan dess kände jag mig rätt värdelös, varför tog det så lång tid? Varför var dem så oroliga för oss? Varför klarade inte min kropp av att själv föda barnet? Var det på grund av min svaghet som han inte andades när han kom ut? Var det mitt fel att han fick vara med om detdär? wow alltså....att man psykiskt kan trycka ner sig själv så mycket när man i själva verket är grym!
 
Idag kan jag vara stolt istället. ALLA barnmorskor som sett vår journal idag har lagt kommentarer i stil med " Jag läste er förlossningsjournal....." sen säger dem inte mer haha! 
 
Jag hoppas att ALLA har lika bra stöd från sin partner som jag hade, Marcus var heeeeeeelt fantastisk. jag är så tacksam över att han var med och att han inte sa så mycket han bara fanns där och det var så skönt min klippa i livet!
 
Nu är han här Maximilian Nielsen Frank, han vägde 4.4 kg och var 54cm lång stor bebis. Från det att vi blev inskrivna till det att han kom ut tog det drygt 37 timmar haha det har tagit nästan en månad för oss alla att återhämta oss men vi mår bra, det är huvudsaken. Nu längtar jag bara tills skolan är över så jag kan njuta fullt ut av att vara mamma!


Kommentera inlägget här: