dfrank

För mig så tog tyvärr depressionen över. Jag var däremot inte medveten om det och med tiden försvann det av sig själv. Det låter hemskt men den första dagen kände jag inte att jag drunkade i kärlek över mitt barn, jag drunknade snarare i att vara extremt trött och faktiskt lite besviken över mig själv, för att jag inte kände mer...men jag ville BARA få sova. Dessa känslorna är väldigt förvirrande, du älskar ditt barn men du orkar inte bry dig - du blir självisk.

 

Tredje natten på BB var jag och Maximilian själva, Marcus hade åkt hem under natten och jag kände mig väldigt ensam, jag ville också åka hem, jag ville också få sova! Jag kommer ihåg hur irriterad jag var på Maximilian för att han inte bara kunde somna så att jag själv skulle få vila och hinna tänka på mig själv för en sekund. Till slut somnade han. Några timmar senare kom barnmorskan in för att titta till oss och frågade om han hade ätit något sen sist. Det hade han inte och jag blev nästan sur på henne när hon sa att jag skulle väcka honom för att amma, han hade PRECIS äntligen somnat! Men när jag väckte honom betedde han sig inte som vanligt...han ville inte äta och vi fick nästan inte liv i honom. Detta resulterade i att barnmorskan ringde efter barnläkaren och jag kunde riktigt höra hur orolig hon lät, det var inte samma bebis som kvällen innan där och då kände jag mig som ensammast i hela världen, hjälplös liksom. Barnläkaren kom och tog sina prover efter det sa dem bara att jag skulle vara nära honom, det behövde dem inte säga för just där och då väcktes något inom mig, jag förstod plötsligt hur mycket han betydde för mig och att jag aldrig ville förlora honom - Jag blev en mamma och plötsligt var hans mående mycket viktigare än mitt eget! 

 

Min förlossning var väldigt svår, barnläkaren kom fram till att det troligtvis var därför Maximilian inte hade någon energi, för alla prover såg bra ut och det var egentligen inte konstigt att han var tagen efter det som hade hänt. Dagen efter var han dessutom mycket piggare, däremot ville han inte riktigt äta och jag hade SÅ ont i mina bröst efter att ha börjat amma, så vi fick sondmata honom.

 

Jag började känna väldigt tidigt att jag inte ville amma, det kändes inte som min grej, troligtvis eftersom jag inte var i rätt sinnesstämmning. Det krävs väldigt mycket av mamman när hon ammar, det är inte många som vet det, dem tror att det är som på film dvs. jättemysigt. För mig var det inte så, jag fick feber, kände mig deprimerad och GRÄT under tiden Maximilian åt. Jag fick otroligt mycket ångest, eftersom han låg där och njöt av att få äta och vara nära mig samtidigt som jag satt och grät för det gjorde så otroligt ont både psykiskt och fysiskt. Jag VET att ammning är väldigt mysigt för många och att de flesta inte får några problem med det, men jag orkade verkligen inte. Min kropp och mitt sinne var inte i rätt stämning för att kunna amma. Dem på BB är väldigt strikta, om du kommer in till förlossningen och säger att ni vill amma så får ni typ inte åka hem förrän barnet käkar från ditt bröst. Fastän jag frågade flera gånger om vi inte kunde ge flaskan istället så ville dem att jag skulle amma. Jag kunde dra av hud från mina börstvårtor för dem var helt förstörda! Helt seriöst, hade det inte varit bättre att ge flaskan än att sondmata honom?! - Vi fick höra att barnet kunde bli förvirrat om man gav flaskan (samma sak med nappen) och på så sätt inte längre vilja ta bröstet.

 

Jag tycker det är viktigt att poängtera detta eftersom många tror att barnet verkligen behöver amma för att må bra och få rätt näring. Det stämmer inte, om mamman inte mår bra under tiden för amningen så mår inte barnet bra i heller. Barnet känner av om mamman inte mår bra, jag vet inte om det direkt påverkar mjölken men det påverkar relationen mellan barnet och mamman. Min BVC barnmorska sa direkt att om jag inte ville amma så skulle jag inte fortsätta med det, barnet påverkas inte av att flaskmatas istället, så länge vi mår bra båda två. Jag ville storböla och krama henne när hon sa det! En stor sten lyfte från mina axlar...hon sa dessutom att det bara är BULLSHIT att barnet skulle bli förvirrat av att få napp, han vet exakt vad som är napp, bröst och flaska. - Med det sagt, ta allt som dem säger på BB med en nypa salt och gör som NI vill!

 

Tiden efter förlossningen när vi kommit hem och installerat oss har varit upp och ner. Jag insåg nog inte att jag tenderade till att hamna i en deprission, inte förrän nu när jag hittat tillbaka till mig själv igen. Jag har däremot inte låtit det gå ut över Maximilian (mer än just det första dygnet på BB) men jag har känt mig helt lost. Tänk dig själv att ha ont precis överallt i alla dina intima delar. Det tog nog ungefär 5 veckor innan jag kunde kissa utan att gråta av smärta och att äta kändes inte längre viktigt. Det jag undrar över är hur folk ens kan bli förvånade över att det kommer efterslams, klet och blod från fiffi en tid efter förlossningen? Du har ett stort sår i din kropp.....däremot är det inte alla som får så ont som jag hade. Det kändes så sjukt orättvist att jag skulle ha ont efter förlossningen också samtidigt som man hör andra som mår hur bra som helst. Jag tycker inte om att klaga över mitt mående, att inte kunna vara glad och se positivt på alla situationer men det var nästintill omöjligt. Ibland kändes det som att någon skar mig i mitt underliv för varje steg jag tog. 

 

Häromveckan fick jag svara på en del frågor hos BVC som handlade om just deprission. Nu, två månader efter förlossningen kunde jag svara positivt på alla frågor för idag mår jag bra. Min BVC barnmorska överröste mig med komplimanger över hur stark jag varit och att jag orkar med skolan samtidigt. Hon säger också att jag verkar så trygg i att vara mamma och att man ser på Maximilian att han lever loppan.

 

 

Men, som sagt svaren hade sett helt annorlunda ut för en månad sen. Jag har haft extremt mycket ångest. Det som förvånar mig är att Marcus inte märkt så stor skillnad på mitt beteende, vilket är skönt eftersom jag aldrig skulle vilja att det gick ut över honom. Min fina älskade sambo som ställer upp i alla lägen!

 

Jag tror det blev för mycket på en gång med förlossningen, alla nya intryck, flytten till Örkelljunga och att samtidigt skriva examensarbete. Vi tog oss över till andra sidan och VANN över förlossningsdeprissionen. Jag har känt mig ledsen, osäker och lättirriterad men nu, NU mår jag bra och kan äntligen njuta av att faktiskt vara mamma på mitt sätt som mig själv!